Smile At Life

Fick ett till tips om vad jag ska skriva om i min blogg av en vän. Något som intresserar många människor, och framförallt mig då jag går en utbildning om just det. Människan och dess psykiska liv. Hur otroligt spännande och faschinerande det är att få reda på varför en människa beter sig på ett visst sätt, eller varför vi gör som vi gör i olika situationer.

Det vi kom att prata om var hur min älskade vän dog och vad som hände etc. Tänker inte gå in något vidare djupt på det här, för det är inget jag vill dela med mig av till hela Sverige, och kanske ännu fler än så. Men däremot kan jag gå in på hur människor i kris tänker och handlar i vissa situationer och vad som händer och vad dem tänker. Jag ska göra klart redan nu att jag för det första inte är någon expert, och man kommer alltid ha mycket kvar att lära inom detta området, och för det andra att saker och ting skiljer sig åt människor emellan. Alltså, alla beter sig inte och handlar inte på samma sätt alla gånger i liknande situationer då allt påverkar en olika beroende på vilken individ det handlar om.

När en människa mår dåligt, så kan det visa sig på många olika sätt. Man tänker kanske att man inte vill leva längre, att det kanske skulle vara lika bra att man inte fanns. Den tanken tror jag dem flesta har någon gång under sin livstid. För alla mår dåligt någon gång, och ibland mer, ibland mindre. Men en sådan tanke kan slå en lätt, speciellt om man mist någon man älskar, blivit mobbad, känt sig utanför eller ja, vilken anledning som helst egentligen.
När denna tanke slår en, så blir det oftast att man pratar om det, visar för andra hur man känner och visar att man inte mår bra. Även om man inte säger det rätt ut så syns det och märks det på många olika sätt hos människor. Vissa kanske gör svaga självmordsförsök, som man nästan vet att man inte kommer lyckas med, bara för att man vill sätta "ord" på sin smärta. Det är därför många skär sig idag, för det sätter då "ord" på hur deras psyke mår. För man kan inte sätta ord på sitt psyke, som ingen annan ser eller känner mer än du själv. Allt blir iallfall ett rop på hjälp, när man på olika sätt försöker visa för omvärlden att "jag mår inte bra, jag klarar inte av att handskas med det här på egen hand" men samtidigt så döljer sig många blandade känslor tillsammans med detta rop på hjälp som förvirrar personen. Man vill inte vara en börda för andra, man vill inte att andra ska må dåligt pga en själv osv.
En sådan här person ska man hjälpa. Vi har nog alla hjälpt någon person som mår dåligt någon gång. Eller själva blivit hjälpta. Jag själv hjälpte min vän många gånger, men hon hjälpte också mig ibland.

Men, så kan man komma till en punkt, där allting lixom "vänder". Du vill inte ropa på hjälp längre, din hjärna har intalat dig att alla dina nära kommer må bättre utan dig och att det bästa är om du inte finns. Det har lixom gått för långt så du tror att det går inte att "rädda" dig längre.
Då kan man plötsligt ändra beteende, från som det var när man i början kände sig orkeslös och inte ville leva. Det utvecklas till något djupare, som etsar sig fast, om du inte får hjälp och utlopp för känslorna. Tyvärr är det många som inte får den chansen idag, att få hjälp och få prata ut om hur det verkligen ligger till. En småsak kan växa sig större och större och tillslut kan vad som helst bryta ut ett kaos inom personen.

Man börjar visa sig glad. Inget bekrymrar en längre. Det går inte att se ett spår av olycka hos individen. Nej, för nu har han/hon kommit så nära slutet att man vant sig vid tanken och vet att allt blir bättre när man försvinner. Det finns ingen i ens närhet som skulle kunna komma på en, verkligen ingen. Nu har klockan ringt för sista gången och varningssignalerna går inte längre att tyda om du inte är riktigt, riktigt duktig.
Detta hände med min kompis. Ingen vet vad som hände, hon var ju så glad i slutet.
Men det var pga tankarna.
Allt blir bra, när jagt är borta.

I det här läget kan man som anhörig inte lägga skulden på sig själv, men tro mig, jag har själv tusen gånger frågat mig själv om jag kunde gjort något annorlunda, om man kunde hjälpt bättre eller varit en bättre vän. Sånt kommer alltid att uppstå i de anhörigas hjärnor. Men, när tiden går och man får lite perspektiv på det hela, så kan man ändra uppfattning.

Jag tror på ödet. Jag tror på att det som händer, ska hända för det finns en mening med det. Sedan kan vissa leka med ödet lite för mycket, men jag tror ändå inte någon kan bestämma över sitt öde till 100% och ändra och göra som man vill. Därför tror jag att det är naturens kraft som gör att vissa människor inte klarar av det som andra klarar.

För det som inte dödar en, det gör en starkare.

Vet inte om någon förstod ett enda ord av allt det jag babblade på om, för det är ord som kommer direkt från min tankebana så det blir svårt att skriva ner och sätta ord på. Det var bara en liten koppling till det jag och min kompis pratade om, så det var detta jag fick för mig att jag skulle skriva lite om. Jag kan utveckla allt detta hur mycket som helst, försökte bara ge en "översikt" av hur det fungerar och att alla som drabbas av någon som tar sitt liv inte ska lägga skulden på sig själv för att man inte lagt märke till att personen mår dåligt.
Sedan finns det ju självklart andra anledningar till att personer tar sitt liv, det finns droger och andra saker som förstör en psykiska tänkesätt. Så som sagt, detta kan man prata om och utveckla hur mycket som helst, men nu fick jag skriva av mig lite och Becca fick lite extra läsning! ;)
Har du några tankar och åsikter om det jag skrivit så är du välkommen att kommentera detta inlägg. Alltid kul med kommentarer som kan öppna upp ens eget tankesätt eller utveckla något!

Nu ska jag sluta vara så djup och se vad som går på tv ikväll. Hoppas det kommer något bra..