My baby Angel ♥
Skrev för ett tagsedan att jag ska skriva ett inlägg om min älskade vän som jag saknar så otroligt mycket. Idag har jag tagit mig tid och mod till att göra det. För hon finns i mina tankar precis jämt, trodde inte det skulle bli så, men så är det.
När jag flyttade till Ale och Nol när jag skulle börja trean var jag liten och blyg och rädd. Men när jag kom till min nya skola och klass blev jag varmt mottagen av allihop. Men från den allra första dagen så blev vi vänner. Nära vänner. Vi umgicks mycket och började mellanstadiet tillsammans. Där gjorde vi massa tokheter och påhitt, som man gör i den åldern. Men vi hade saker gemensamt, framförallt att sjunga och stå på scen. Då trivdes vi båda två som fiskarna i vattnet. Vi hade en såndär vänskap som var från och till, ibland kunde vi umgås jätteofta och ibland inte alls. Men vi hade ändå alltid samma starka band, och vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Jag vet en period när vi gick på högstadiet då både hon och jag behövde prata av oss ofta. Vi började med en sak som vi tyckte om så mycket att vi fortsatte, länge. Vi pratade hela nätter ibland, och bara pratade av oss och grät tillsammans om det behövdes. Dagen efter var allt som vanligt igen, och ingen mer än hon och jag visste om vad som sagts under natten. Det var inga allvarliga saker vi pratade om, utan sånt som tonårstjejer behöver prata av sig om i allmänhet. Hon var en så underbar vän. Alltid glad när man träffade henne, även att man visste att alla gånger var hon inte glad innerst inne. Men hon gjorde ändå alltid alla andra glada, och det är nog det jag saknar som mest. Att ha någon som sprider gläde och värme omkring sig, vart hon än går. ♥
Jag skulle kunna fortsätta skriva saker i all evighet, men vet att det går ju inte. Idag har det gått nästan 1 år och 6 månader sedan det hände. Sedan hon försvann. Fortfarande känns det konstigt, och overkligt. För hos mig finns hon ju alltid, hon kan inte försvinna, ur mig och ur mina minnen och min omgivning. Därför känns det overkligt.
Jag fyllde 18 fredagen den 9onde november 2007. Hon glömde aldrig en födelsedag. Och nu var det min 18-årsdag. Men jag fick inget grattis-sms som jag alltid fick. Men jag tänkte egentligen inte så mycket på det, eftersom det senaste året, alltså 2007 hade vi inte träffats speciellt mycket då hon hade träffat en kille och flyttat. Men vi hördes ändå, fast som sagt, mindre ofta. Dagen efter min födelsedag hade mina underbara tjejkompisar ordnat så att vi skulle ut och äta och bowla för att fira mig. Var så himla glad! Vi gick och åt och hade det jättetrevligt, alla skrattade och pratade och allt var som vanligt. När vi hade ätit klart började vi gå sakta mot bowlingen. Men när vi kommit en bit ringer en kompis mobil, där hennes syster (som också var vän med Carro) är i andra änden. Hon är helt förstörd. Jag ser att min kompis stelnar till och inte riktigt vet vad hon ska säga. Hon lägger sedan på och bara säger:
- Caroline Wall har tagit livet av sig.
Dem orden fick hela mig att frysa till is. Hela mitt liv stannade tror jag. Jag kände hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna samtidigt som jag gång på gång sa att det är inte sant, det är någon som håller på att jävlas igen.
Jag vet inte hur många hundra gånger jag ringde och skickade sms till hennes mobil den kvällen/natten. För den var igång, det gick signaler.. Hon var online på msn som "inte vid datorn" jag skrev där, men fick inget svar någonstans. Jag var i panik. Fina Carro kunde inte vara borta från alla oss. Ingen förstod. Ingen trodde på det. Jag var tvungen att ringa och väcka mamma som fick komma ner och vara med mig hela natten för Rikard var inte hemma och jag vågade inte vara själv. Jag var jätterädd, men vet inte varför. Jag var totalt livrädd.
Ett par dagar senare så var det minnesstund i Nols kyrka. Det var nog när det var sagt att den skulle vara som jag insåg att det var på riktigt, att ingen drev med mig och oss. Folk grät, hennes nära kompisar var där, och det var många. För hon var omtyckt och hade jätte många bra vänner som stod henne nära. Ändå kunde ingen av oss förhindra att det som hände hände. Idag har man kunnat acceptera det, men i början var det inte lätt.
Jag ska avsluta allt med en dikt, en som hon skrev till mig. Är så glad att jag sparat den. Den kommer jag alltid att ha med mig. Så länge jag lever, för det är en mycket speciell dikt!
"snuttan, du andas liv i mig,
det finns ingen finare än dig.
när jag fryser och tycker det är kallt,
tänker jag på dig då blir jag varm för du är mitt allt.
jag vet inte vad jag hade gjort utan våra samtal på natten,
förmodligen aldrig kommit ihåg alla skratten.
vi gråter tillsammans, vi skrattar tillsammans det är vi mot alla.
jag älskar dig av hela mitt hjärta, när vi bråkar känner jag sån smärta.
för jag vet inte vad jag hade gjort utan dig,
det finns ingen jag känner finns där för mig.
förutom du,
framförallt nu.
utan dig hade jag inte levt. När livet är tungt tänker jag på dig och det ger mig ork att forstätta leva. Gumman jag älskar dig så jävla mycket jag kan inte förklara det. Du finns i mitt hjärta för alltid.
Du&Jag."
När jag flyttade till Ale och Nol när jag skulle börja trean var jag liten och blyg och rädd. Men när jag kom till min nya skola och klass blev jag varmt mottagen av allihop. Men från den allra första dagen så blev vi vänner. Nära vänner. Vi umgicks mycket och började mellanstadiet tillsammans. Där gjorde vi massa tokheter och påhitt, som man gör i den åldern. Men vi hade saker gemensamt, framförallt att sjunga och stå på scen. Då trivdes vi båda två som fiskarna i vattnet. Vi hade en såndär vänskap som var från och till, ibland kunde vi umgås jätteofta och ibland inte alls. Men vi hade ändå alltid samma starka band, och vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Jag vet en period när vi gick på högstadiet då både hon och jag behövde prata av oss ofta. Vi började med en sak som vi tyckte om så mycket att vi fortsatte, länge. Vi pratade hela nätter ibland, och bara pratade av oss och grät tillsammans om det behövdes. Dagen efter var allt som vanligt igen, och ingen mer än hon och jag visste om vad som sagts under natten. Det var inga allvarliga saker vi pratade om, utan sånt som tonårstjejer behöver prata av sig om i allmänhet. Hon var en så underbar vän. Alltid glad när man träffade henne, även att man visste att alla gånger var hon inte glad innerst inne. Men hon gjorde ändå alltid alla andra glada, och det är nog det jag saknar som mest. Att ha någon som sprider gläde och värme omkring sig, vart hon än går. ♥
Jag skulle kunna fortsätta skriva saker i all evighet, men vet att det går ju inte. Idag har det gått nästan 1 år och 6 månader sedan det hände. Sedan hon försvann. Fortfarande känns det konstigt, och overkligt. För hos mig finns hon ju alltid, hon kan inte försvinna, ur mig och ur mina minnen och min omgivning. Därför känns det overkligt.
Jag fyllde 18 fredagen den 9onde november 2007. Hon glömde aldrig en födelsedag. Och nu var det min 18-årsdag. Men jag fick inget grattis-sms som jag alltid fick. Men jag tänkte egentligen inte så mycket på det, eftersom det senaste året, alltså 2007 hade vi inte träffats speciellt mycket då hon hade träffat en kille och flyttat. Men vi hördes ändå, fast som sagt, mindre ofta. Dagen efter min födelsedag hade mina underbara tjejkompisar ordnat så att vi skulle ut och äta och bowla för att fira mig. Var så himla glad! Vi gick och åt och hade det jättetrevligt, alla skrattade och pratade och allt var som vanligt. När vi hade ätit klart började vi gå sakta mot bowlingen. Men när vi kommit en bit ringer en kompis mobil, där hennes syster (som också var vän med Carro) är i andra änden. Hon är helt förstörd. Jag ser att min kompis stelnar till och inte riktigt vet vad hon ska säga. Hon lägger sedan på och bara säger:
- Caroline Wall har tagit livet av sig.
Dem orden fick hela mig att frysa till is. Hela mitt liv stannade tror jag. Jag kände hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna samtidigt som jag gång på gång sa att det är inte sant, det är någon som håller på att jävlas igen.
Jag vet inte hur många hundra gånger jag ringde och skickade sms till hennes mobil den kvällen/natten. För den var igång, det gick signaler.. Hon var online på msn som "inte vid datorn" jag skrev där, men fick inget svar någonstans. Jag var i panik. Fina Carro kunde inte vara borta från alla oss. Ingen förstod. Ingen trodde på det. Jag var tvungen att ringa och väcka mamma som fick komma ner och vara med mig hela natten för Rikard var inte hemma och jag vågade inte vara själv. Jag var jätterädd, men vet inte varför. Jag var totalt livrädd.
Ett par dagar senare så var det minnesstund i Nols kyrka. Det var nog när det var sagt att den skulle vara som jag insåg att det var på riktigt, att ingen drev med mig och oss. Folk grät, hennes nära kompisar var där, och det var många. För hon var omtyckt och hade jätte många bra vänner som stod henne nära. Ändå kunde ingen av oss förhindra att det som hände hände. Idag har man kunnat acceptera det, men i början var det inte lätt.
Jag ska avsluta allt med en dikt, en som hon skrev till mig. Är så glad att jag sparat den. Den kommer jag alltid att ha med mig. Så länge jag lever, för det är en mycket speciell dikt!
"snuttan, du andas liv i mig,
det finns ingen finare än dig.
när jag fryser och tycker det är kallt,
tänker jag på dig då blir jag varm för du är mitt allt.
jag vet inte vad jag hade gjort utan våra samtal på natten,
förmodligen aldrig kommit ihåg alla skratten.
vi gråter tillsammans, vi skrattar tillsammans det är vi mot alla.
jag älskar dig av hela mitt hjärta, när vi bråkar känner jag sån smärta.
för jag vet inte vad jag hade gjort utan dig,
det finns ingen jag känner finns där för mig.
förutom du,
framförallt nu.
utan dig hade jag inte levt. När livet är tungt tänker jag på dig och det ger mig ork att forstätta leva. Gumman jag älskar dig så jävla mycket jag kan inte förklara det. Du finns i mitt hjärta för alltid.
Du&Jag."
♥
Till minne av vår älskade
Caroline Lisa Wall
1989-06-19
2007-11-10
Caroline Lisa Wall
1989-06-19
2007-11-10
Kommentarer
Postat av: Jennie
gumman..fick verkligen tårar i ögonen när jag läste detta. Det är hur fint som helst och vilken härlig vänskap ni hade , det är underbart att se. Jag beklagar verkligen det som hände. Men som du säger själv, hon finns ju alltid hos dig :)
Trackback
