Smile At Life

Idag är det rätt jobbigt, saknaden efter min älskling är ganska stor. Snart har det gått en vecka, och ja, tyck jag är löjlig som inte klarar mig utan honom i ens en vecka, men sanningen är att vi är vana att se varandra nästan varje dag och sist vi var ifrån varandra en vecka var nog när jag var i Grekland för 4 år sedan. Då kan ni tänka er man är van vid att ha någon bredvid sig i sängen varje natt, någon att äta middag tillsammans med och någon att prata med när man behöver och framför allt, någon att krama och pussa på när man känner sig ensam och är i behov av kärlek!

För vem är inte i behov av kärlek och omtanke? Alla människor är i behov av det på ett eller annat sätt. Jag tycker det är fruktansvärt att så många människor på vår jord faktiskt går utan kärlek och har ingen som ger dem omtanke eller något litet hopp i vardagen. När jag tänker på alla barn som växer upp utan kärlek från föräldrar och övrig familj får jag ont i hjärtat. Jag önskar så att jag kunde hjälpa alla barn i världen, men tyvärr så går inte det. För det är inte barnens fel att dem inte har någon som ger dem kärlek och ömhet, dem ska inte behöva lida för någonting som de inte kan rå för. De behöver kärlek som precis alla andra, de behöver omvårdnad och omsorg precis som vilket barn som helst. Det är inte lätt att vara barn idag, det märker man. Och tänk då att vara barn i vår svåra värld, samtidigt som du inte har någon förälder som ger dig kärlek eller en vuxen som ger dig omsorg. Usch vad hemskt. Alla underbara barn på barnhem. Som sitter där och hoppas på att ett par riktiga föräldrar ska välja just dem. Vem bestämmer egentligen vem av alla barn som ska bli valda? Hur kan det gå till så hemskt egentligen? Om jag hade fått bestämma hade adoptivföräldrar eller fosterföräldrar fått ta det barn som varit på hemmet längst eller är i störst behov av kärlek. Men som jag skrivit förut, alla handlingar man gör är på något sätt egoistiska. De flesta barnlösa vuxna vill ha en nyfödd bebis, så de får vara med från allra första stund. Och det kan man självklart inte klandra personerna för, men samtidigt så tycker jag det är hemskt att man inte kan "nöja" sig med vilket barn som helst, även om det redan är ett par år gammalt.

Jag menar, det är inte konstigt att det finns rotlösa, kriminella, sjuka, hemlösa, obildade personer i vår värld. Alla dem som inte har fått en "vanlig" uppväxt, som kanske bott på ett barnhem tills det att de är 18 år och kastas ut eller som flyttats från familj till familj eller från hem till hem för att det är ett "problem-barn" som inte fungerar någonstans. De barnen hamnar i kläm. Inget barn är för mycket problem för att man bara ska låta honom/henne hamna mellan två stolar. Är det inte dessa barn som verkligen behöver kärlek och omtanke? Är det inte dessa barnen som verkligen behöver en "riktig" familj som kan hjälpa den på traven? Jag säger inte vad som är rätt eller fel, jag säger bara vad jag tycker och tänker. Jag tycker det är hemskt att så många människor i vår värld lider. Och här sitter vi, och kan klaga på minsta lilla sak, medan andra svälter ihjäl eller fryser ihjäl eller värst av allt, aldrig har haft någon som älskar en..

Med detta inlägg vill jag alltså förmedla en tanke om hur tacksamma vi ska vara för att vi har allt det vi faktiskt har. Jag tycker att man varje dag ska tänka tanken om att man har det bra, och aldrig ta någonting eller någon för givet, utan se att det finns så hemska livssituationer där ute som vi inte ens kan föreställa oss. Många av oss skulle inte klara en dag i deras skor, det är jag säker på. Om du någon gång sitter och suckar över hur för jävligt allt är och hur hemskt ditt liv är, rannsaka dig själv, bestäm dig att göra något åt det och var glad åt det du faktiskt har. För vi har mycket mer än vi ibland ser, vi blundar gärna för det positiva i våra liv. Istället så blundar personer i svåra livssituationer för det negativa i deras liv, och ser bara det positiva med att leva. För de lever. Och det är dem tacksamma för. Och allt "extra" är en bonus i deras liv. Så borde vi också tycka. Jag försöker alltid påminna mig själv om att så många andra har det värre. Det är därför jag valt att arbeta med människor. För jag vill hjälpa de som har det värre. Jag vill att så många som möjligt ska ha en chans till ett värdigt och drägligt liv. Det är inte för mycket begärt om du frågar mig.

Så därför är jag tacksam för min älskade R som håller fast vid mig efter närmare 5 år. Jag är tacksam för min familj som stöttar mig i alla situationer och älskar mig när jag är som värst. Jag är tacksam för alla vänner som skänker mig lycka och jag är tacksam för att jag har alla behov tillgodosedda i mitt liv.

Skriv gärna en kommentar om vad Du är tacksam för, och hur du känner inför detta ämne. Hade varit kul att se andras vinklar på ämnet, då det finns väldigt många.

Kärleken är evig...